Textuppgift 2
"Beskriv en känsla utan att nämna denna i texten."
”Tapp, tapp, tapp.”
En stunds tystnad.
”Tapp, tapp, tapp.”
Kulspetspennan slog mot blocket, om och om igen. Tillsammans med väggklockans lågmälda tickande var det allt som hördes i rummet. Tills han harklade sig – och jag tittade upp.
”Så, hur känns det just nu?” frågade han.
Han andades tungt och väsande. De där gråa, vattniga ögonen förstorades bakom de guldbågade glasögonen. Några blyertspennor låg varsamt uppradade på skrivbordet. Hans ena strump- och sandalklädda fot tappade otåligt i golvet.
”Jag kan visa dig,” sa jag, och reste mig upp.
Stolen knarrade till, tappandet avtog. Med två långa kliv var jag framme vid honom och greppade tag under hans skjortklädda arm. Han ryggade tillbaka. Glasögonen hamnade snett. Men med en nick och ett väldigt försiktigt leende reste han sig till sist och lät mig leda honom till dörren. Med min ena hand höll jag mannens arm i ett fast grepp. Med den andra puttade jag upp dörren, som öppnades med ett högljutt knarr. Rummet den öppnade till var kalt och mörkt. De tjocka, mörkgrå betongväggarna verkade sloka inåt. I mitten av rummet dinglade en ensam, kal glödlampa. Under glödlampan, på en stor stålbrits, låg en kvinna. Hennes långa, mörkbruna hår låg utslaget över den hårda ytan. Hennes ögon var stängda, läpparna tätt sammanpressade. Små, gnagarliknande varelser svärmade och svävade runt hennes kropp. Nyfiket grävde de runt med sina långa klor i hennes öron, drog hårt i hennes hår.
En av varelserna rullade en lång, rostig spik mellan sina små händer. Han satte den mot kvinnans hals, precis under hakan. En annan varelse greppade en hammare som var nästan lika stor som honom själv. Han fick hålla i den med båda händerna. Långsamt höjde han armarna över huvudet och måttade ett slag. Det hördes knappt. Spiken spräckte den tunna huden och slogs upp i gommen, spetsade kvinnans tunga. Hennes ögon spärrades upp. Munnen öppnades i vad som såg ut som en våldsam gäspning. Annars rörde hon inte på sig. Inte ett dugg. Inte den minsta lilla ryckning. Ändå satt de fladdermusliknande varelserna utspridda över hennes kropp och tryckte ner henne mot britsen med kloförsedda händer. Två stycken hade greppat tag om hennes hals, fyra stycken stod och tryckte hårt på hennes bröst.
En av varelserna hade slitit sig från de andra och skrapade nu hud från kvinnans mage med sina vassa tänder. Grävde sig inåt. Ytterligare en varelse flög fram till britsen. Han var betydligt större än de andra. Hans små vingar fladdrade desperat för att hålla uppe hans massiva kropp. I sina fläskiga händer höll han en spik som var dubbelt så lång och tio gånger så bred som den kvinnan hade fastkilad i sin hals. Till resten av varelsernas gälla fnitter balanserade han den försiktigt över kvinnas bröst, rakt över hjärtat. Han blinkade mot sin hammarförsedda kompanjon, som återigen höjde armarna över huvudet, siktade – och hejdade sig. Allt tystnade. Varenda varelse i rummet stannade upp och vände sig mot oss. Spände ögonen i mig. Harklade sig.
”Hu-hum!”
Jag tittade upp.
”Så, hur känns det just nu?”
Han andades tungt och väsande, tappade lite otåligt med foten i golvet. De gråa, vattniga ögonen stirrade på mig bakom de guldbågade glasögonen. Väggklockan tickade tyst i bakgrunden och en doft av nyklippt gräs hade dragit sig in genom det öppna fönstret. Jag sträckte ut benen, lutade mig tillbaka i stolen och knäppte händerna över magen.
”Vadå? Det känns väl helt okej,” sa jag.
”Tapp, tapp, tapp.”
Kulspetspennan slog mot blocket, om och om igen. Tillsammans med väggklockans lågmälda tickande var det allt som hördes i rummet. Tills han harklade sig – och jag tittade upp.
”Så, hur känns det just nu?” frågade han.
Han andades tungt och väsande. De där gråa, vattniga ögonen förstorades bakom de guldbågade glasögonen. Några blyertspennor låg varsamt uppradade på skrivbordet. Hans ena strump- och sandalklädda fot tappade otåligt i golvet.
”Jag kan visa dig,” sa jag, och reste mig upp.
Stolen knarrade till, tappandet avtog. Med två långa kliv var jag framme vid honom och greppade tag under hans skjortklädda arm. Han ryggade tillbaka. Glasögonen hamnade snett. Men med en nick och ett väldigt försiktigt leende reste han sig till sist och lät mig leda honom till dörren. Med min ena hand höll jag mannens arm i ett fast grepp. Med den andra puttade jag upp dörren, som öppnades med ett högljutt knarr. Rummet den öppnade till var kalt och mörkt. De tjocka, mörkgrå betongväggarna verkade sloka inåt. I mitten av rummet dinglade en ensam, kal glödlampa. Under glödlampan, på en stor stålbrits, låg en kvinna. Hennes långa, mörkbruna hår låg utslaget över den hårda ytan. Hennes ögon var stängda, läpparna tätt sammanpressade. Små, gnagarliknande varelser svärmade och svävade runt hennes kropp. Nyfiket grävde de runt med sina långa klor i hennes öron, drog hårt i hennes hår.
En av varelserna rullade en lång, rostig spik mellan sina små händer. Han satte den mot kvinnans hals, precis under hakan. En annan varelse greppade en hammare som var nästan lika stor som honom själv. Han fick hålla i den med båda händerna. Långsamt höjde han armarna över huvudet och måttade ett slag. Det hördes knappt. Spiken spräckte den tunna huden och slogs upp i gommen, spetsade kvinnans tunga. Hennes ögon spärrades upp. Munnen öppnades i vad som såg ut som en våldsam gäspning. Annars rörde hon inte på sig. Inte ett dugg. Inte den minsta lilla ryckning. Ändå satt de fladdermusliknande varelserna utspridda över hennes kropp och tryckte ner henne mot britsen med kloförsedda händer. Två stycken hade greppat tag om hennes hals, fyra stycken stod och tryckte hårt på hennes bröst.
En av varelserna hade slitit sig från de andra och skrapade nu hud från kvinnans mage med sina vassa tänder. Grävde sig inåt. Ytterligare en varelse flög fram till britsen. Han var betydligt större än de andra. Hans små vingar fladdrade desperat för att hålla uppe hans massiva kropp. I sina fläskiga händer höll han en spik som var dubbelt så lång och tio gånger så bred som den kvinnan hade fastkilad i sin hals. Till resten av varelsernas gälla fnitter balanserade han den försiktigt över kvinnas bröst, rakt över hjärtat. Han blinkade mot sin hammarförsedda kompanjon, som återigen höjde armarna över huvudet, siktade – och hejdade sig. Allt tystnade. Varenda varelse i rummet stannade upp och vände sig mot oss. Spände ögonen i mig. Harklade sig.
”Hu-hum!”
Jag tittade upp.
”Så, hur känns det just nu?”
Han andades tungt och väsande, tappade lite otåligt med foten i golvet. De gråa, vattniga ögonen stirrade på mig bakom de guldbågade glasögonen. Väggklockan tickade tyst i bakgrunden och en doft av nyklippt gräs hade dragit sig in genom det öppna fönstret. Jag sträckte ut benen, lutade mig tillbaka i stolen och knäppte händerna över magen.
”Vadå? Det känns väl helt okej,” sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar