Textinlämning
nr 3:
”Ge en bild av en karaktärs personlighet, enbart genom yttre gestaltning.”
”Ge en bild av en karaktärs personlighet, enbart genom yttre gestaltning.”
Servitrisen
hastar förbi mig. Brickan hon bär på skakar till i farten, kopparna klirrar men
hon spiller inte en droppe. Hon stannar till vid ett av borden framme vid
disken, sätter ner brickan och drar fram penna och block ur det rynkiga
förklädet. Några hårtestar har irrat sig bort från hennes strama hästsvans och
klistrat sig fast på hennes panna.
Ibland försöker jag föreställa mig vilka fördomar som döljer sig bakom hennes artiga leende. Vilka handgester och svordomar hon får ur sig när hon går in i köket. Vad hon tycker om mig där jag sitter, inklämd vid det lilla hörnbordet. Ensam. Nästan varje dag. Kanske undrar hon vad jag gör här?
Sanningen är väl att jag observerar. Ibland tar jag med mig min laptop, ställer den på bordet framför mig. Knappar på tangentbordet då och då. Men det är mest för syns skull. Egentligen observerar jag – och egentligen är det samma typ av människor som kommer in här varje dag. Det är väl målgruppen som dras till den här typen av caféer, med väggar täckta av gamla LP-skivor och en servis som inte är IKEA-köpt. Ett café där alla koppar är unika och den enda läsk som serveras är ekologisk. Ett ställe som är lite coolare. Lite mer kitsch. Lite mer annorlunda.
Kraftigt sminkade tjejer som gestikulerar vilt trots tunga ringar på fingrarna. Unga killar med slätkammade frisyrer, välansade mustascher, skjortor knäppta ända upp till halsen och tajta manchesterbyxor. Kortklippta tjejer med septum-piercingar, bylsiga koftor och tjockbågade glasögon. Alla dessa människor ser jag varje dag – och ingen av dem intresserar mig längre. Oavsett de yttre utsmyckningarna, de noggrant hopplockade detaljerna, bär de alla samma, intetsägande leende. Alla nickar de frenetiskt som svar till frågor som ibland inte ställs. Alla fingrar de otåligt på sina aviga porslinskoppar.
En stol skrapar hårt i golvet. Några tittar upp från sina konversationer, sneglar med höjda ögonbryn mot mitten av rummet. En kille, kanske i tjugoårsåldern, försöker sätta sig ner samtidigt som han balanserar en stor tekopp i ena handen. Till sist ställer han ner koppen på bordet, lite för snabbt och lite för hårt. Den vacklar till på bordsytan då han själv dunsar ner på stolen. Lite vatten spills ut och han ler för sig själv. Höjer lite på axlarna. Vid sina ben har han lagt en knölig, gammal ryggsäck. En sån där med ett tjugotal remmar som inte verkar användas till något.
Han sträcker på sig och tittar runt i rummet, fokuserar blicken på en grupp tjejer som sitter vid väggen bredvid – och ler stort. Några av tjejerna möter hans blick, grimaserar och lutar sig tätare in mot varandra över bordet. Killens leende bleknar snabbt. Istället rynkar han ihop ögonbrynen och slår ner blicken. Han håller händerna kupade runt sin tekopp och stirrar ner i det rykande vattnet. Han drar händerna över vattenångan, sträcker ut och böjer ihop sina fingrar om vartannat. Grova ådror flexar under den tunna huden. Långsamt sträcker han sig efter tepåsen som lämnats på fatet och släpper ner den i koppen, med tråd och allt. För syns skull tar jag själv en klunk av mitt te. Det har visst hunnit kallna. Just då sneglar killen mot paret som sitter vid bordet bredvid – och han rycker till. Han stoppar ner två fingrar i sin rykande kopp och fiskar upp tråden från tepåsen. Binder den snabbt ett par varv runt koppens öra. Sedan fräser han till och snärtar med fingrarna. Två sneda, gula tandrader blottas när hans läppar spänns upp. Han slänger en hastig blick runtom rummet. Jag tittar bort när hans ögon sveper över mig.
”Här, varsågod.” Servitrisen svänger förbi killens bord, släpper ner en tallrik med en tekaka på och skyndar vidare.
Killens leende kommer lite försent. Det träffar servitrisens rygg och faller ner igen. Axlarna slokar. Hans mörkbruna t-shirt är lite för kort. Spänner lite för hårt runt hans breda axlar. Veckar sig lite vid armhålorna. Tvärtemot hans jeans, som hänger löst och långt ner för kanten på de leriga gymnastikskorna. Med en handryckning sliter killen tekakan från fatet och tar två stora tuggor. Men sedan hejdar han sig och bryter av små, små bitar som han lägger på tallriken. Han greppar koppen med båda händerna och för den mot munnen. För en stund försvinner hans ögon, men när han sätter ner koppen igen är de riktade mot mig. De är bruna, ser jag nu. Så mörka att de nästan saknar djup. Först rynkar han på pannan och ögonen kantas av blåtonade påsar. Sedan ler han – och jag ler tillbaka.
Ibland försöker jag föreställa mig vilka fördomar som döljer sig bakom hennes artiga leende. Vilka handgester och svordomar hon får ur sig när hon går in i köket. Vad hon tycker om mig där jag sitter, inklämd vid det lilla hörnbordet. Ensam. Nästan varje dag. Kanske undrar hon vad jag gör här?
Sanningen är väl att jag observerar. Ibland tar jag med mig min laptop, ställer den på bordet framför mig. Knappar på tangentbordet då och då. Men det är mest för syns skull. Egentligen observerar jag – och egentligen är det samma typ av människor som kommer in här varje dag. Det är väl målgruppen som dras till den här typen av caféer, med väggar täckta av gamla LP-skivor och en servis som inte är IKEA-köpt. Ett café där alla koppar är unika och den enda läsk som serveras är ekologisk. Ett ställe som är lite coolare. Lite mer kitsch. Lite mer annorlunda.
Kraftigt sminkade tjejer som gestikulerar vilt trots tunga ringar på fingrarna. Unga killar med slätkammade frisyrer, välansade mustascher, skjortor knäppta ända upp till halsen och tajta manchesterbyxor. Kortklippta tjejer med septum-piercingar, bylsiga koftor och tjockbågade glasögon. Alla dessa människor ser jag varje dag – och ingen av dem intresserar mig längre. Oavsett de yttre utsmyckningarna, de noggrant hopplockade detaljerna, bär de alla samma, intetsägande leende. Alla nickar de frenetiskt som svar till frågor som ibland inte ställs. Alla fingrar de otåligt på sina aviga porslinskoppar.
En stol skrapar hårt i golvet. Några tittar upp från sina konversationer, sneglar med höjda ögonbryn mot mitten av rummet. En kille, kanske i tjugoårsåldern, försöker sätta sig ner samtidigt som han balanserar en stor tekopp i ena handen. Till sist ställer han ner koppen på bordet, lite för snabbt och lite för hårt. Den vacklar till på bordsytan då han själv dunsar ner på stolen. Lite vatten spills ut och han ler för sig själv. Höjer lite på axlarna. Vid sina ben har han lagt en knölig, gammal ryggsäck. En sån där med ett tjugotal remmar som inte verkar användas till något.
Han sträcker på sig och tittar runt i rummet, fokuserar blicken på en grupp tjejer som sitter vid väggen bredvid – och ler stort. Några av tjejerna möter hans blick, grimaserar och lutar sig tätare in mot varandra över bordet. Killens leende bleknar snabbt. Istället rynkar han ihop ögonbrynen och slår ner blicken. Han håller händerna kupade runt sin tekopp och stirrar ner i det rykande vattnet. Han drar händerna över vattenångan, sträcker ut och böjer ihop sina fingrar om vartannat. Grova ådror flexar under den tunna huden. Långsamt sträcker han sig efter tepåsen som lämnats på fatet och släpper ner den i koppen, med tråd och allt. För syns skull tar jag själv en klunk av mitt te. Det har visst hunnit kallna. Just då sneglar killen mot paret som sitter vid bordet bredvid – och han rycker till. Han stoppar ner två fingrar i sin rykande kopp och fiskar upp tråden från tepåsen. Binder den snabbt ett par varv runt koppens öra. Sedan fräser han till och snärtar med fingrarna. Två sneda, gula tandrader blottas när hans läppar spänns upp. Han slänger en hastig blick runtom rummet. Jag tittar bort när hans ögon sveper över mig.
”Här, varsågod.” Servitrisen svänger förbi killens bord, släpper ner en tallrik med en tekaka på och skyndar vidare.
Killens leende kommer lite försent. Det träffar servitrisens rygg och faller ner igen. Axlarna slokar. Hans mörkbruna t-shirt är lite för kort. Spänner lite för hårt runt hans breda axlar. Veckar sig lite vid armhålorna. Tvärtemot hans jeans, som hänger löst och långt ner för kanten på de leriga gymnastikskorna. Med en handryckning sliter killen tekakan från fatet och tar två stora tuggor. Men sedan hejdar han sig och bryter av små, små bitar som han lägger på tallriken. Han greppar koppen med båda händerna och för den mot munnen. För en stund försvinner hans ögon, men när han sätter ner koppen igen är de riktade mot mig. De är bruna, ser jag nu. Så mörka att de nästan saknar djup. Först rynkar han på pannan och ögonen kantas av blåtonade påsar. Sedan ler han – och jag ler tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar