Textuppgift 1
Gunnar och Morris
”Nu stirrar han.”
Gunnar ryckte till där han suttit, försjunken i Gotlands Tidningar. Kaffemuggen rykte lätt framför honom. Vid resten av borden i väntsalen satt människor som verkade minst lika koncentrerade på sina egna tidningar och turistbroschyrer. Någon gick upp för att hämta socker vid kaffemaskinen. En ung kvinna försökte förgäves trycka tillbaka sitt vilt sprattlande barn i barnvagnen. Men ingen stirrade. Ändå sved det till i nacken igen, när de där små, små, fingrarna greppade tag i det lilla nackhår Gunnar hade kvar.
”Jo, ja, nu stirrar han alldeles säkert,” muttrade rösten igen.
De där små, små fingrarna tillhörde nämligen en märklig figur som satt sig på Gunnars axel. Han var liten och rund med en brun päls, vars långa hårstrån sträckte sig så långt att de täckte hans väldigt korta ben. Buskiga ögonbryn hängde ner i ögonen som kastade mörka blickar runtom i rummet. Någon gång stannade de upp, spändes fast i någon och trycktes ihop till knappt synliga springor. Figuren hette Morris. Själv tyckte han att han var väldigt stilig – och förfärligt tråkigt tyckte han det var att det bara var Gunnar som kunde se honom i all sin ståtlighet.
Gunnar vände sig mot honom med höjda ögonbryn. Morris stirrade tillbaks och pekade mot andra sidan rummet.
”Han där i dunjacka. Där borta, klockan två. Stirrar. Konstig typ den där.”
Gunnar tittade över dit Morris pekade. En ung kille, iklädd en blå dunjacka satt ihopsjunken mot väggen. Men han verkade strängt upptagen med att knappa på sin telefon. En sån där modern sak.
”Han stirrar väl ändå inte,” viskade Gunnar, varpå några i rummet faktiskt tittade undrande på honom. Detta missade Morris, såklart, då han fortfarande stirrade stint på den unge killen.
”Ligist,” sa Morris, sen spände han ihop läpparna och nickade dystert för sig själv. ”Nej, Gunnar, vi går!”
Med en tung duns landade han på det mattbeklädda golvet och började röra sig mot dörren. Baklänges och med armarna vilt viftandes framför sig. Bara för att kontrollera, för säkerhets skull, att ingen blick följde hans rörelser. Gunnar reste sig och tog tid på sig med att noggrant stoppa tillbaka skjortan i byxlinningen. Sedan plockade han upp sin kaffemugg och följde efter.
De tog bilen och körde runt byggnaden, mot den där bilkön där de skulle köra på båten. Väl vid biljettkontrollen grymtade den barska tanten i luckan något om att han visst inte var folkbokförd på Gotland. Då fick han såklart ingen rabatt och han skulle minsann betala fullpris.
”Det blir trehundra kronor extra,” sa hon, rättade till namnskylten på bröstet och böjde sig ner för att dra upp sina hudfärgade stödstrumpor.
Gunnar muttrade lite tyst för sig själv, men drog till sist fram tre skrynkliga sedlar ur plånboken och räckte fram dem till luckan. Kvinnan snappade åt sig pengarna, gav Gunnar ett stelt leende och önskade honom en trevlig dag. Ovetandes om den väldigt håriga varelse som nu hoppade framför henne på disken, från det ena benet till det andra. Samtidigt som han, skrockandes, viftade ett mycket dåligt finger från vardera hand rakt i hennes ansikte.
Tack vare Morris paranoia var de tvungna att sitta i den där bilkön i över en halvtimme. Men trots det var Gunnar nöjd. Det stora fartyget gungade stillsamt till höger om dem och han hade hittat en radiokanal som spelade sköna, gamla dansbandsdängor. Tidningen var fortfarande intressant att bläddra i, kaffet gott att sippa på trots att det blivit ljummet. Morris hade hållit sig förvånansvärt tyst.
”Du, Gunnar! Gunnar!”
Gunnar vände huvudet i riktning mot det gälla skallet. Han satte kaffet i halsen. Morris hade klättrat upp på vajern som förtöjde fartyget mot kajen och knackade sina knotiga, små fingrar mot skrovets vita stålplattor. Precis ovanför stod det något i stora, svarta, bokstäver.
”Made in China,” sa Morris, och viftade med ögonbrynen. ”Du vet väl vad det betyder?” Sedan dunsade han ner på kajen och utförde en rörande danstolkning av Titanics förlisningsscen. Komplett med piruetter och ljudeffekter. Han var själv alldeles tårögd när han satte sig i bilen igen.
Gunnar ryckte till där han suttit, försjunken i Gotlands Tidningar. Kaffemuggen rykte lätt framför honom. Vid resten av borden i väntsalen satt människor som verkade minst lika koncentrerade på sina egna tidningar och turistbroschyrer. Någon gick upp för att hämta socker vid kaffemaskinen. En ung kvinna försökte förgäves trycka tillbaka sitt vilt sprattlande barn i barnvagnen. Men ingen stirrade. Ändå sved det till i nacken igen, när de där små, små, fingrarna greppade tag i det lilla nackhår Gunnar hade kvar.
”Jo, ja, nu stirrar han alldeles säkert,” muttrade rösten igen.
De där små, små fingrarna tillhörde nämligen en märklig figur som satt sig på Gunnars axel. Han var liten och rund med en brun päls, vars långa hårstrån sträckte sig så långt att de täckte hans väldigt korta ben. Buskiga ögonbryn hängde ner i ögonen som kastade mörka blickar runtom i rummet. Någon gång stannade de upp, spändes fast i någon och trycktes ihop till knappt synliga springor. Figuren hette Morris. Själv tyckte han att han var väldigt stilig – och förfärligt tråkigt tyckte han det var att det bara var Gunnar som kunde se honom i all sin ståtlighet.
Gunnar vände sig mot honom med höjda ögonbryn. Morris stirrade tillbaks och pekade mot andra sidan rummet.
”Han där i dunjacka. Där borta, klockan två. Stirrar. Konstig typ den där.”
Gunnar tittade över dit Morris pekade. En ung kille, iklädd en blå dunjacka satt ihopsjunken mot väggen. Men han verkade strängt upptagen med att knappa på sin telefon. En sån där modern sak.
”Han stirrar väl ändå inte,” viskade Gunnar, varpå några i rummet faktiskt tittade undrande på honom. Detta missade Morris, såklart, då han fortfarande stirrade stint på den unge killen.
”Ligist,” sa Morris, sen spände han ihop läpparna och nickade dystert för sig själv. ”Nej, Gunnar, vi går!”
Med en tung duns landade han på det mattbeklädda golvet och började röra sig mot dörren. Baklänges och med armarna vilt viftandes framför sig. Bara för att kontrollera, för säkerhets skull, att ingen blick följde hans rörelser. Gunnar reste sig och tog tid på sig med att noggrant stoppa tillbaka skjortan i byxlinningen. Sedan plockade han upp sin kaffemugg och följde efter.
De tog bilen och körde runt byggnaden, mot den där bilkön där de skulle köra på båten. Väl vid biljettkontrollen grymtade den barska tanten i luckan något om att han visst inte var folkbokförd på Gotland. Då fick han såklart ingen rabatt och han skulle minsann betala fullpris.
”Det blir trehundra kronor extra,” sa hon, rättade till namnskylten på bröstet och böjde sig ner för att dra upp sina hudfärgade stödstrumpor.
Gunnar muttrade lite tyst för sig själv, men drog till sist fram tre skrynkliga sedlar ur plånboken och räckte fram dem till luckan. Kvinnan snappade åt sig pengarna, gav Gunnar ett stelt leende och önskade honom en trevlig dag. Ovetandes om den väldigt håriga varelse som nu hoppade framför henne på disken, från det ena benet till det andra. Samtidigt som han, skrockandes, viftade ett mycket dåligt finger från vardera hand rakt i hennes ansikte.
Tack vare Morris paranoia var de tvungna att sitta i den där bilkön i över en halvtimme. Men trots det var Gunnar nöjd. Det stora fartyget gungade stillsamt till höger om dem och han hade hittat en radiokanal som spelade sköna, gamla dansbandsdängor. Tidningen var fortfarande intressant att bläddra i, kaffet gott att sippa på trots att det blivit ljummet. Morris hade hållit sig förvånansvärt tyst.
”Du, Gunnar! Gunnar!”
Gunnar vände huvudet i riktning mot det gälla skallet. Han satte kaffet i halsen. Morris hade klättrat upp på vajern som förtöjde fartyget mot kajen och knackade sina knotiga, små fingrar mot skrovets vita stålplattor. Precis ovanför stod det något i stora, svarta, bokstäver.
”Made in China,” sa Morris, och viftade med ögonbrynen. ”Du vet väl vad det betyder?” Sedan dunsade han ner på kajen och utförde en rörande danstolkning av Titanics förlisningsscen. Komplett med piruetter och ljudeffekter. Han var själv alldeles tårögd när han satte sig i bilen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar