Uppläsningsverkstad - min text

Jag tror att det förmodligen är nåt vi fått intravenöst,

vid födseln, det här med att livet ska tas så jävla seriöst.
Är du han, hon, hen, den, det - vem?
Äter du kött, är du vegan, är du pretto, hipster, punk,
är du rutinerad och ambitiös eller pretentionslös och spontan?

Kan du inte förstå att även din spontanitet har ett mönster?
Att också ett välputsat glas skiljer dig från världen bortom fönstret.
Att det inte finns en skrift, en mening eller ett ord bevarat,
som får vem just du är eller varför du är det förklarat.
Och att samma mönster träder fram under alla mänskliga fasader.
Exponeras som en sårbarhet ju mer yta du skrapar av dem.
Slingrar sig som ådror, som vener, som avlopp i omlopp,
svetsade för att omsluta den här betydelselösa enheten.
Den här kortsynta, patetiska så kallade mänskligheten.
Som låtsas att de sitter var de vill, inte där de blivit placerade,
att de inte såg att hovmästaren stod vid dörren och delegerade.
De som har allt på bordet men ändå vill ha mer,
där var och en skyfflar ner rester i väskan när inte bordssällskapet ser.
De som tar allt på en krita som någon annan får betala...

Nej, mänskligheten, ska inte tas mer seriöst än en förskoleklass.
Vi håller sandlådekrig,
vi har en vem-har-dyrast-leksaks-hierarki,
Och varje dag någon som gråter, som inte vill ge med sig.
Någon som byggt det största klosstornet, inte har lekt klart,
men vet att pappa kommer snart och han har Liemannen med sig.