Annelie

Textuppgift 4
"Skriv en text där omgivningen blir ett hot"... tror jag.

Alice, Karolin, Amanda, Marie… Kristin.
     Mannens fläskiga pekfinger darrar till när det snuddar vid den sista tyllkjolen. 
     Kristin.
     Putiga, korallfärgade läppar. Mörkt rosafärgade, bulliga kinder och de där yviga korkskruvslockarna. Kristin är perfektion. Ett av de små strumpebanden glider ner när han fattar tag i porslinslåren – och hans andning får upp fart. Han lyfter ner dockan och sätter sig på den gråa heltäckningsmattan. Den lösa, säckiga huden längs mannens kraftiga överarmar vaggar till med hans rörelser. Han stryker henne över håret, slätar till den vida kjolen, drar fingertopparna uppför de kyliga benen. Längs väggarna står hyllvis med liknande dockor och stirrar genom tjocka ögonfransar. Fönstren och balkongdörren är förtäckta av stora plywoodskivor – och det lilla dagsljus som tränger sig igenom dem färgar rummet dunkelt blått.
     Ibland får Annelie vara med. Annelie som inte är gjord av porslin, utan av något mycket mer befläckat och bräckligt: Människohud. Hennes rödlätta ansikte ramas in av tunt och stripigt hår. Hennes läppar är bleka och fnasiga. Men när mannen rör fingertopparna uppför Annelies ben gör han det på samma kärleksfulla sätt. Det är trots allt hans dotter.

     Nu står Annelie bara i dörrkarmen. Hon ser sin far ta ner ännu en docka från hyllan. Den här har långt, blont hår och en lite enklare klänning. Annelie vet att dockans ena ben, som göms under kjollängden, är söndrigt. Hennes far går fram till byrålådan i hörnet och plockar fram en liten målarburk och pensel. Sedan sätter han sig ner på golvet igen, kupar handen varsamt under dockans porslinshaka och bättrar på hennes läppfärg med korta, precisa penseldrag. Han målar alltid med blodrött. Färglukten svider i Annelies näsborrar.
     En gång lånade hon den där blodröda färgen. Lånade den lilla penseln. Sedan stod hon på tå framför badrumsspegeln och målade i sina egna läppar. Hon hade målat långt innanför konturerna, försökt få dem att se putiga ut. Hennes far hade svurit när han sett henne. Han hade släpat in henne i badrummet, dränkt en bomullstuss i Aceton och dragit den över hennes läppar. Det sved. Hon skrek.
     Sedan dess har hon inte rört färgen igen. Men då och då går hon in i rummet, fastän hon inte får. Hon brukar gå längs hyllraderna och stirra in i dockornas blanka ögon. Se om det är någon som följer henne med blicken, tittar tillbaka.
     Annelie är just på väg att ta ett steg in på den gråa heltäckningsmattan när telefonen ringer inifrån köket. Två korta, gälla signaler. Hennes far vaggar förbi och föser undan henne i farten. Hon snubblar åt sidan och landar med knäna på madrassen som ligger inklämd mellan dörrkarmen och fönstret. Förutom några slitna trädgårdsstolar och ett mörkt träbord är det den enda möbeln de har i rummet. Någon enstaka spiralfjäder pressar mot det tunna, gulfläckiga frottétyget. Madrassen stinker av intorkat svett, mat och damm. Annelie brukar sova på rygg för att slippa andas in lukten.
     Hon reser sig igen, tittar sig över axeln och smyger in i rummet. Den blonda dockan ligger med armarna stelt längs sidan, bara hennes överläpp är målad. Kristin ligger bredvid. Hon är den enda dockan i rummet som hennes far inte har målat. Det får henne att se ren och oskyldig ut. Kristin är speciell, det vet Annelie om. Hon lyfter upp henne. Drar fingret över de där naturliga läpparna. Känner på de perfekt släta kinderna. Sedan drar hon handen över sin egen kind. Hyn är fuktig och sträv. Inte alls samma sak. Annelie går fram till den förtäckta balkongdörren och öppnar den. Från köket hör hon sin fars barska röst i en vild diskussion med någon i andra änden. Hon går ut och fram till balkongräcket. Betonggolvet är kallt under hennes fötter. Hon lyfter upp Kristin och sätter henne på räcket. Håller fast henne med en hand i ryggen. De bor på fjärde våningen. Längre fram, nedanför balkongen går en liten bilväg och en cykelstig parallellt med varandra. En rad körsbärsträd står planterade vid vägens kant, men de vita blommorna har ännu inte slagit ut. De kala grenarna sträcker sig istället upp mot himlen och vaggar från sida till sida. Det ser nästan ut som de vinkar.
      Hon hör tunga steg bakom sig och rycker till. Kristin glider nerför balkongräcket och Annelie slänger sig fram för att få fatt i henne, men hinner inte. Dockans klänning fladdrar till i fallet, korkskruvslockarna trasslar sig i vinden. Hon landar på asfalten med ett kras. Hennes ansikte brister och delar sig. Benen säras så att det ena ligger en bit ifrån kroppen. Men hennes ögon är fortfarande vidöppna och verkar nästan stirra tillbaka upp mot Annelie där hon står på balkongen.
     Annelie känner sin fars fuktiga andedräkt i nacken innan hon hör hans flämtning. Han puttar undan henne, lutar sig utför balkongräcket och ser ner på marken. Ögonen spärras upp. Färgen försvinner från hans ansikte och överläppen rycker till. Han vänder sig mot Annelie – och för en stund står han bara där. Ser på henne. Rycker. Sedan höjer han ett darrande finger mot henne, öppnar munnen och skriker. Stänk av spott träffar Annelie i ansiktet och hon backar bakåt, får ryggen upp mot det svartmålade balkongräcket. Han fattar tag under hennes armar och lyfter upp hennes späda kropp på räcket. Den svarta färgen har flagnat och några lösa färgbitar sticker till under hennes fotsulor. Hon känner hur hans fingrar gräver sig djupt in i hennes midja. Hon ser körsbärsträden som vinkar från vägens kant. Den ensamma cyklisten som vinglar fram längs cykelbanan. Hon försöker greppa fast i räcket med tårna, försöker få tag i sin fars händer. Flagorna river under hennes fötter och hon svajar till. Fingrarna på midjan. Trädkronor. Trädstammar. Asfalt.