Varenda jävla dag

(eller: Sisyfos måste vara lycklig)
(Uppläsningstext)

Jag tror tiden börjat driva med mig
för att jag har fördrivit den
Som att dagarna tar slut
utan att nåt egentligen hänt
som att jag är Sisyfos som rullar sin sten
uppför berget igen och igen och igen
Som att livet bara är som att springa mellan tåg
som man inte vet om man hinner med
eller ens om man vill hoppa på
Bland folk som rör sig alldeles för långsamt,
fast våldsamt och spänt
och som harklar sig, spottar och trängs

Varenda jävla dag.

Alltmedan hjärtat slår spökslag mellan accenter,
spelar en bluestakt i shuffle-mönster
och ibland tror jag att det vet när jag lyssnar
att det stannar och tystnar när jag sysslar med annat
Som att komma ikapp mina andetag
eller trampa vatten bredvid fjärilstag

Och det här händer varenda jävla dag.

Jag tror vi alla är gummiband, som växer runt livets vrister
som tänjs till vår gräns, tills vi äntligen brister
Att våra liv roterar runt konstant stimulation
ett samhälle byggt på för snabb kommunikation
där du inte bara måste hinna med det du måste hinna med
du måste fotografera och dokumentera din livssituation

Vilket leder till att det i mitt huvud pågår en ständig narration
där jag talar om mig själv fast i tredje person
En slags latent schizofreni,
där jag blev hon, blev ni, blev vi
och den största intrig vi har är den
där varelsen i spegeln
som lånar våra kläder
Varenda jävla dag