Gunnar satt och studerade mönstret i det ljusa
träbordet. Ändå var han mer än medveten om att den tilltalade satt och stirrade
ut honom. I bakgrunden hörde han fnitter och stolar som skrapade mot golvet.
Bredvid honom satt åklagaren och andades tungt. Hans näsa visslade vid varje
utandning. När Gunnar tittade åt hans håll spärrade han förskräckt upp ögonen
och grep tag i bordet med sina fläskiga händer. Näsan visslade till. En stadig
stril av svett rann från hans panna och nerför tinningen. Gunnar tittade snabbt
bort, sträckte på ryggen – och fann sig såklart nerstirrad. Den tilltalade var
en liten, slemmig varelse med mörkgrön hy och oproportionerligt små öron. När
Gunnar mötte hans blick fnissade han till och bet ihop sina vassa tänder hårt. Klack, klack.
Plötsligt öppnades dörren till salen. Alla tystnade. En rund liten figur med lång, brun päls och mörk blick vaggade in. Han knep ihop ögonen och svepte med blicken över rummet innan han viftade med händerna mot någon bakom sig. Två avlånga varelser med spetsiga näsor och svarta slipsar stegade in efter honom, tätt intill varandra. Med armarna stela vid sidorna och sammanpressade läppar. Efter dem snubblade en glasögonprydd filur in. En filur som hade ovanligt stora öron och famlade för att inte tappa den stora pappershög han höll i famnen.
De två slipsklädda varelserna ställde sig i ett hörn, med korsade armar. Den glasögonprydda filuren skyndade bort till änden av bordet som stod längst fram i rummet. Där slängde han ner pappershögen, drog fram en penna från bakom ett av sina gigantiska öron, och började anteckna. Den runda, brunpälsade figuren tog sats och hoppade upp på mitten av bordet, där det låg en gammal träklubba som antagligen var lika lång som honom själv. Den tog han tag i och slog ett par slag med.
”Jag börjar denna rättegång med att slå fast att samtliga är närvarande. Vi har våra nämndemän.” Han pekade med klubban mot de slipsklädda varelserna i hörnet, som svarade med att spänna ihop läpparna ännu mer.
”Vi har vår protokollförare.” Han viftade lite snabbt med sin hand mot den storörade filuren, som svarade med att trycka glasögonen längre upp på näsan och vifta litegrann med pennan.
”Och sedan har vi ju mig, domare Morris.”
Han höjde på ögonbrynen, log och lyfte upp klubban i luften. Sedan lade han klubban över axlarna, började spatsera över bordsytan, och drog igång en lång inledning om varför de alla var där och vad målet handlade om. En inledning som fick hela den bakre raden av åhörare att slumra till och glida av sina stolar.
”Vill åklagaren ta över ordet?”
Gunnar hörde ett skarpt väsande och ett gällt visslande bredvid sig. Bordet skakade till. Domaren rynkade på näsan och riktade istället klubban mot Gunnar.
”Nåja. Skulle målsäganden vilja vara vänlig att berätta för rätten vad det var som ledde upp till ögonblicket då det påstådda brottet ska ha begåtts?”
Bordet skakade till igen. Gunnar tog ett djupt andetag och tummade lite på bordskanten.
”Jo, jag var väl egentligen på väg hem. Hade varit och handlat,” sa han.
”Stopp där, tack,” sa domaren. ”Skulle du vilja berätta för rätten vad det var du hade handlat?” Han hade lagt ifrån sig klubban och satt sig på bordsytan med huvudet lutat mot sina håriga händer.
”Det var väl inget särskilt ovanligt egentligen. Ett paket kaffefilter, några äpplen, ett paket köttfärs.”
”Något annat?”
”Nej, eller, jo. De hade extrapris på såna här kakburkar. Royal Dansk. De har så fina motiv, tycker jag. Så jag köpte en.”
Domaren reste sig upp och spände ögonen i Gunnar.
”Hade du med dig den här kakburken då det påstådda brottet ska ha begåtts?” sa han.
”Ja, det hade jag ju.”
”Vad fanns det i kakburken?”
”Kakor.”
Ett mummel gick genom salen. Domaren hoppade ogenerat ner på golvet och tassade fram till rummets hörn för att viska något i de små nämndemännens öron. På något sätt lyckades han göra allt detta utan att släppa Gunnar med blicken. Han hade knappt nått fram innan de båda nämndemännen knäppte sina små händer över bröstet och nickade viktigt, med sina spetsiga näsor riktade högt upp mot taket. Domaren log nöjt för sig själv, slätade till magpälsen, tassade tillbaka till sin plats och slog klubban i bordet.
”Nåja, vill målsäganden vara vänlig att berätta vad som hände sen?”
Gunnar tog upp handen och slätade till några av de få hårstrån han hade kvar på huvudet.
”Jo, jag gick förbi den där gränden på vägen hem. Det var mörkt och inte så mycket folk på gatorna. Jag hörde någon gny därinifrån, så jag gick dit för att se vad som stod på. Först såg jag ingen. Det fanns bara en överfylld container och, ja, bredvid den en hög med hopknutna avfallspåsar. Men så lyfte jag ju på några av de där påsarna då och så såg jag den där… ja..,” Gunnar pekade mot den tilltalade.
”… den där.”
”Stopp där, tack.” Domaren smackade ogillande med tungan och viftade med klubban i luften. ”Nåja, vad hände sen?”
Gunnar drog sig i skjortkragen, harklade sig och rätade upp ryggen innan han fortsatte.
”Den där…” Vift med klubban. ”okej, han där darrade lite i kroppen. Verkade frysa. Så jag tog av mig jackan. Sträckte fram den till honom och, ja, det var då som...”
”Stopp där, tack.”
Gunnar satte en darrig hand mot munnen och tittade upp mot domaren, som höjde på ögonbrynet och riktade klubban mot honom.
”Du tog alltså av dig jackan?” sa han.
Gunnar nickade.
”Och vad hade du på dig under jackan?”
”Det måste ha varit en helt vanlig t-shirt.”
Domaren lutade sig tillbaka, slöt ögonen och nickade för sig själv. Stolar flyttades bland åhörarna. Flera stycken vände sig om och viskade till varandra.
”En helt vanlig t-shirt, ja,” sa domaren. ”Jag skulle vilja att målsäganden demonstrerar för rätten exakt vilken längd på ärmarna den här t-shirten hade.”
Ett instämmande mummel hördes från åhörarbänkarna. Gunnar vred sig i stolen och tittade mot åklagaren, som återigen spärrade upp ögonen och greppade tag i bordet. En svettdroppe dinglade från hans darrande underläpp. Näsan visslade. Domaren hostade till och slog klubban i bordet.
”Ingen fara, vi demonstrerar på någon annan. Pip, skulle du vilja komma hit?”
En liten, grön figur pep till från den bakre åhörarraden. Figuren hoppade ner på golvet, genade genom stolsbenen och studsade upp på domarbordet med ännu ett litet pip. Han satte sig med ena axeln mot domaren och lyfte upp armen med ett brett leende. Domaren riktade klubban mot figurens arm, en liten bit över armbågen, och spände blicken i Gunnar. Väntade. Klubban svajade till i hans hand och han spände ihop läpparna till ett tunt streck. Gunnar skakade på huvudet. Klubban höjdes ännu en liten bit uppför armen. Gunnar skakade på huvudet igen. Nu var klubban bara någon centimeter under figurens armhåla. Den lilla figuren slutade le och spärrade upp ögonen. Gunnar nickade. Alla åhörare andades in samtidigt. Den lilla figuren gav ifrån sig ett gällt pip och sprang tillbaka in mellan stolsbenen. Domaren slöt ögonen och skakade på huvudet, nu pekade klubban rakt ut i luften. Den tilltalade fnittrade till och bet ljudligt ihop sina spetsiga framtänder. Klack, klack.
”Skulle målsäganden vilja säga att han normalt brukar bära tröjor med samma ärmlängd som vi nyss demonstrerat?” Domaren satte ner klubban på bordet för en stund och masserade sina ludna näsrygg.
Gunnar ryckte på axlarna. Domaren slog så hårt med klubban i bordet att han själv studsade upp från bordsytan. Han samlade sig snabbt och kammade rätt några axelhår som tovat till sig.
”Rätten anser sig nu ha tillräckligt med underlag för att fälla en dom och vi återkommer med den om ett ögonblick,” sa han.
Gunnar flämtade till. Åklagaren visslade, slet åt sig sin portfölj och vaggade snabbt ut ur rummet. Hans vita skjortrygg var mörkfläckig av svett. Åhörarraderna började resa på sig för att gå ut.
”Men ursäkta, var ska ni?” Klubban slog tre hårda slag.
Några enstaka, förvirrade pip och grymtningar kom till svar. Men när domaren slängde ifrån sig klubban, studsade ner från bordet och ilsket mumlade att det faktiskt bara skulle ta ett ögonblick, satte de sig alla ner igen.
Överläggningen gick väldigt snabbt. Domaren och de två nämndemännen stod i hörnet av rummet, med armarna på varandras axlar, och viskade till varandra. Då och då sprang den glasögonprydda filuren fram till dem, med ett papper i handen som han ivrigt pekade på. En gång sprang en speciellt liten, modig och antennprydd åhörare fram till de tre. Han petade domaren på axeln, pep högt och viftade med sina små tandpetsarmar. Men domaren slog bort honom – och han lunkade tillbaka till åhörarraderna med slokande antenner.
Till sist tog de tre figurerna händerna från varandras axlar. Nämndemännen nickade mot varandra, rättade till sina slipsar och lutade sig mot väggen. Domaren hoppade tillbaka upp på bordet och slog några slag med klubban.
”Rätten har, efter noggrann övervägning, kommit fram till följande,” sa domaren. ”Målsäganden tog själv kontakt med den tilltalade och tog vid det här tillfället av sig sin jacka för att överlåta denna till den tilltalade. En gest som inte bara var väldigt inbjudande utan också provokativ, med tanke på målsägandens korta ärmlängd. Med detta – och målsägandens tvivelaktiga köpesvanor i åtanke – anser rätten att det inte finns någon anledning att tro att målsäganden ställde sig motvilligt till att få sin arm avbiten.”
Gunnars hand drog sig ofrivilligt upp till den korta, lilla stumpen som hängde utanför hans ena ärmslut. Han hörde hur den tilltalade fnissade till igen, högt den här gången. Klack, klack.
Domaren fortsatte.
”Rätten anser alltså inte att den tilltalade handlade felaktigt – och friar därför honom från samtliga anklagelser.”
Rummet fylldes av ett högljutt pipande och ljudet av stolar som skrapade hårt i golvet. Gunnar satt kvar en stund och studerade mönstret i det ljusa träbordet. När han reste på huvudet hade domaren lagt sig raklång på bordet, med klubban under huvudet och de håriga, små benen korsade över varandra.
Plötsligt öppnades dörren till salen. Alla tystnade. En rund liten figur med lång, brun päls och mörk blick vaggade in. Han knep ihop ögonen och svepte med blicken över rummet innan han viftade med händerna mot någon bakom sig. Två avlånga varelser med spetsiga näsor och svarta slipsar stegade in efter honom, tätt intill varandra. Med armarna stela vid sidorna och sammanpressade läppar. Efter dem snubblade en glasögonprydd filur in. En filur som hade ovanligt stora öron och famlade för att inte tappa den stora pappershög han höll i famnen.
De två slipsklädda varelserna ställde sig i ett hörn, med korsade armar. Den glasögonprydda filuren skyndade bort till änden av bordet som stod längst fram i rummet. Där slängde han ner pappershögen, drog fram en penna från bakom ett av sina gigantiska öron, och började anteckna. Den runda, brunpälsade figuren tog sats och hoppade upp på mitten av bordet, där det låg en gammal träklubba som antagligen var lika lång som honom själv. Den tog han tag i och slog ett par slag med.
”Jag börjar denna rättegång med att slå fast att samtliga är närvarande. Vi har våra nämndemän.” Han pekade med klubban mot de slipsklädda varelserna i hörnet, som svarade med att spänna ihop läpparna ännu mer.
”Vi har vår protokollförare.” Han viftade lite snabbt med sin hand mot den storörade filuren, som svarade med att trycka glasögonen längre upp på näsan och vifta litegrann med pennan.
”Och sedan har vi ju mig, domare Morris.”
Han höjde på ögonbrynen, log och lyfte upp klubban i luften. Sedan lade han klubban över axlarna, började spatsera över bordsytan, och drog igång en lång inledning om varför de alla var där och vad målet handlade om. En inledning som fick hela den bakre raden av åhörare att slumra till och glida av sina stolar.
”Vill åklagaren ta över ordet?”
Gunnar hörde ett skarpt väsande och ett gällt visslande bredvid sig. Bordet skakade till. Domaren rynkade på näsan och riktade istället klubban mot Gunnar.
”Nåja. Skulle målsäganden vilja vara vänlig att berätta för rätten vad det var som ledde upp till ögonblicket då det påstådda brottet ska ha begåtts?”
Bordet skakade till igen. Gunnar tog ett djupt andetag och tummade lite på bordskanten.
”Jo, jag var väl egentligen på väg hem. Hade varit och handlat,” sa han.
”Stopp där, tack,” sa domaren. ”Skulle du vilja berätta för rätten vad det var du hade handlat?” Han hade lagt ifrån sig klubban och satt sig på bordsytan med huvudet lutat mot sina håriga händer.
”Det var väl inget särskilt ovanligt egentligen. Ett paket kaffefilter, några äpplen, ett paket köttfärs.”
”Något annat?”
”Nej, eller, jo. De hade extrapris på såna här kakburkar. Royal Dansk. De har så fina motiv, tycker jag. Så jag köpte en.”
Domaren reste sig upp och spände ögonen i Gunnar.
”Hade du med dig den här kakburken då det påstådda brottet ska ha begåtts?” sa han.
”Ja, det hade jag ju.”
”Vad fanns det i kakburken?”
”Kakor.”
Ett mummel gick genom salen. Domaren hoppade ogenerat ner på golvet och tassade fram till rummets hörn för att viska något i de små nämndemännens öron. På något sätt lyckades han göra allt detta utan att släppa Gunnar med blicken. Han hade knappt nått fram innan de båda nämndemännen knäppte sina små händer över bröstet och nickade viktigt, med sina spetsiga näsor riktade högt upp mot taket. Domaren log nöjt för sig själv, slätade till magpälsen, tassade tillbaka till sin plats och slog klubban i bordet.
”Nåja, vill målsäganden vara vänlig att berätta vad som hände sen?”
Gunnar tog upp handen och slätade till några av de få hårstrån han hade kvar på huvudet.
”Jo, jag gick förbi den där gränden på vägen hem. Det var mörkt och inte så mycket folk på gatorna. Jag hörde någon gny därinifrån, så jag gick dit för att se vad som stod på. Först såg jag ingen. Det fanns bara en överfylld container och, ja, bredvid den en hög med hopknutna avfallspåsar. Men så lyfte jag ju på några av de där påsarna då och så såg jag den där… ja..,” Gunnar pekade mot den tilltalade.
”… den där.”
”Stopp där, tack.” Domaren smackade ogillande med tungan och viftade med klubban i luften. ”Nåja, vad hände sen?”
Gunnar drog sig i skjortkragen, harklade sig och rätade upp ryggen innan han fortsatte.
”Den där…” Vift med klubban. ”okej, han där darrade lite i kroppen. Verkade frysa. Så jag tog av mig jackan. Sträckte fram den till honom och, ja, det var då som...”
”Stopp där, tack.”
Gunnar satte en darrig hand mot munnen och tittade upp mot domaren, som höjde på ögonbrynet och riktade klubban mot honom.
”Du tog alltså av dig jackan?” sa han.
Gunnar nickade.
”Och vad hade du på dig under jackan?”
”Det måste ha varit en helt vanlig t-shirt.”
Domaren lutade sig tillbaka, slöt ögonen och nickade för sig själv. Stolar flyttades bland åhörarna. Flera stycken vände sig om och viskade till varandra.
”En helt vanlig t-shirt, ja,” sa domaren. ”Jag skulle vilja att målsäganden demonstrerar för rätten exakt vilken längd på ärmarna den här t-shirten hade.”
Ett instämmande mummel hördes från åhörarbänkarna. Gunnar vred sig i stolen och tittade mot åklagaren, som återigen spärrade upp ögonen och greppade tag i bordet. En svettdroppe dinglade från hans darrande underläpp. Näsan visslade. Domaren hostade till och slog klubban i bordet.
”Ingen fara, vi demonstrerar på någon annan. Pip, skulle du vilja komma hit?”
En liten, grön figur pep till från den bakre åhörarraden. Figuren hoppade ner på golvet, genade genom stolsbenen och studsade upp på domarbordet med ännu ett litet pip. Han satte sig med ena axeln mot domaren och lyfte upp armen med ett brett leende. Domaren riktade klubban mot figurens arm, en liten bit över armbågen, och spände blicken i Gunnar. Väntade. Klubban svajade till i hans hand och han spände ihop läpparna till ett tunt streck. Gunnar skakade på huvudet. Klubban höjdes ännu en liten bit uppför armen. Gunnar skakade på huvudet igen. Nu var klubban bara någon centimeter under figurens armhåla. Den lilla figuren slutade le och spärrade upp ögonen. Gunnar nickade. Alla åhörare andades in samtidigt. Den lilla figuren gav ifrån sig ett gällt pip och sprang tillbaka in mellan stolsbenen. Domaren slöt ögonen och skakade på huvudet, nu pekade klubban rakt ut i luften. Den tilltalade fnittrade till och bet ljudligt ihop sina spetsiga framtänder. Klack, klack.
”Skulle målsäganden vilja säga att han normalt brukar bära tröjor med samma ärmlängd som vi nyss demonstrerat?” Domaren satte ner klubban på bordet för en stund och masserade sina ludna näsrygg.
Gunnar ryckte på axlarna. Domaren slog så hårt med klubban i bordet att han själv studsade upp från bordsytan. Han samlade sig snabbt och kammade rätt några axelhår som tovat till sig.
”Rätten anser sig nu ha tillräckligt med underlag för att fälla en dom och vi återkommer med den om ett ögonblick,” sa han.
Gunnar flämtade till. Åklagaren visslade, slet åt sig sin portfölj och vaggade snabbt ut ur rummet. Hans vita skjortrygg var mörkfläckig av svett. Åhörarraderna började resa på sig för att gå ut.
”Men ursäkta, var ska ni?” Klubban slog tre hårda slag.
Några enstaka, förvirrade pip och grymtningar kom till svar. Men när domaren slängde ifrån sig klubban, studsade ner från bordet och ilsket mumlade att det faktiskt bara skulle ta ett ögonblick, satte de sig alla ner igen.
Överläggningen gick väldigt snabbt. Domaren och de två nämndemännen stod i hörnet av rummet, med armarna på varandras axlar, och viskade till varandra. Då och då sprang den glasögonprydda filuren fram till dem, med ett papper i handen som han ivrigt pekade på. En gång sprang en speciellt liten, modig och antennprydd åhörare fram till de tre. Han petade domaren på axeln, pep högt och viftade med sina små tandpetsarmar. Men domaren slog bort honom – och han lunkade tillbaka till åhörarraderna med slokande antenner.
Till sist tog de tre figurerna händerna från varandras axlar. Nämndemännen nickade mot varandra, rättade till sina slipsar och lutade sig mot väggen. Domaren hoppade tillbaka upp på bordet och slog några slag med klubban.
”Rätten har, efter noggrann övervägning, kommit fram till följande,” sa domaren. ”Målsäganden tog själv kontakt med den tilltalade och tog vid det här tillfället av sig sin jacka för att överlåta denna till den tilltalade. En gest som inte bara var väldigt inbjudande utan också provokativ, med tanke på målsägandens korta ärmlängd. Med detta – och målsägandens tvivelaktiga köpesvanor i åtanke – anser rätten att det inte finns någon anledning att tro att målsäganden ställde sig motvilligt till att få sin arm avbiten.”
Gunnars hand drog sig ofrivilligt upp till den korta, lilla stumpen som hängde utanför hans ena ärmslut. Han hörde hur den tilltalade fnissade till igen, högt den här gången. Klack, klack.
Domaren fortsatte.
”Rätten anser alltså inte att den tilltalade handlade felaktigt – och friar därför honom från samtliga anklagelser.”
Rummet fylldes av ett högljutt pipande och ljudet av stolar som skrapade hårt i golvet. Gunnar satt kvar en stund och studerade mönstret i det ljusa träbordet. När han reste på huvudet hade domaren lagt sig raklång på bordet, med klubban under huvudet och de håriga, små benen korsade över varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar