Det handlar om överlevnad

Visst hade vi kunnat stå på Värnhemstorget istället, om bara polisen ville lämna oss ifred. Om inte näsvisa pensionärer haltat sig fram mot vår träpallsscen och gått loss om tillstånd. Om inte de lokala A-lagarna stått längst bak i publiken, med sina 2,8 % Pripps Blå i händerna, och gormat om att de sett tricket förut. Jovisst, då hade vi kunnat stå där. Men nu var det inte så. Istället slängde vi in våra träpallar och vårt egenbyggda skåp i bilen och körde till Möllevångstorget. Bland djungeln av stånd med frukt, krimskrams, DVD:er utan fjärrkontroller och medicin som såldes under disken trivdes vi bäst. Dit kom bara polisen någon gång om året. Beslagtog några lådor medicin eller en hög stulna mobiltelefoner och såg till att Sydsvenskan gjorde stor notis av det.

     Dessutom drog vi en större publik när vi pallade upp scenen där. Högutbildade, lågavlönade studenter med kabelstickade mössor och svampfrisyrer brukade flockas runt oss. De kulturhungriga. Somaliska barnfamiljer och stökiga ungdomar som släpat sig hela vägen från Sevedsplan. Alla kurade de ihop sig kring scenen.
     Den här gången stod några småbarn i tjocka dunjackor längst fram och filmade med sina mobiltelefoner. Sammi tog ett steg upp på den skrangliga scenen och jag följde efter. Han hade på sig en tjock, gråstickad tröja med skinnlappar på ärmarna. Det svarta håret var tillrufsat och några hårtestar hängde ner över hans mörka ögon. Byxorna satt löst över hans alldeles för framträdande höftben. Han såg inte alls ut som en trollkarl och jag såg definitivt inte ut som en trollkarlsassistent. Men när vi äntrade scenen tystnade hela folksamlingen. Sammi brukade ha den effekten på folk. Det fanns något respektingivande i hans mörka blick och hans raka hållning. Någonting med hans närvaro fick till och med mig att krympa ihop.
     Han ställde sig mitt på scenen, med händerna på höfterna, och tittade utmanande på publiken. Jag intog min position vid skåpet vi släpat upp, lutade ena handen mot det och fick genast en sticka i fingret. Förbannade jävla hemmabygge.
     ”Kan vi få en frivillig upp på scen?” Sammi tittade ut över publiken och log. Några av småbarnen längst fram knuffade utmanande på varandra, men ingen vågade sig upp. Två mörkhyade gamla gubbar, som stod vid sidan av, skrockade till och puttade lite på en ung tjej som stod bredvid. Hon var lång och smal, med vågigt hår och nervöst flackande ögon. Med ena handen höll hon ett fast grepp om en liten pojke, som slängde runt med armarna och tittade storögt upp mot Sammi. Under andra armen höll hon en riktigt ful, turkos skinnväska. Hon böjde sig ner, viskade något till den lilla pojken, släppte taget om honom och började försiktigt närma sig scenen. Sammi tog tag i hennes hand och hjälpte henne upp. Hon rodnade lite grann.
     ”Nu hade jag tänkt få den här fina unga damen att försvinna. Tror ni jag klarar av det?” sa Sammi, så att hela publiken hörde.
     Ett halventusiastiskt nej fyllde torget.
     ”Vi får väl se”, sa han, och log mot tjejen med den turkosa väskan. ”Om min assistent vill vara vänlig och öppna skåpsdörren.”
     Jag ryckte till, bugade, gjorde några svävande gester med armarna och öppnade till sist de tunna skåpsdörrarna. Skåpet ranglade till. Tjejen med den turkosa väskan rynkade på näsan, men lät sig ledas mot mig. Sammi vände sig mot henne.
     ”Och om den frivillige vill vara vänlig att klättra in i skåpet?”
     Tjejen rodnade igen. Hon fnittrade lite nervöst och vände sig om för att vinka till den lille pojken, som glatt hoppade upp och ner och vinkade tillbaka. Sedan tog hon, med min hjälp, ett trevande steg in i skåpet. Det vacklade till igen. Hon fick sitta på huk och jag fick hjälpa henne att stuva in den turkosa skinnväskan innan vi äntligen fick igen skåpsdörrarna. Småungarna närmast scenen skrattade skadeglatt. Sammi slog ut med armarna.
     ”Och nu, mina damer och herrar, kommer jag att se till att den här unga damen helt och hållet försvinner. Jag kommer alldeles strax be min assistent öppna skåpsdörrarna igen och då kommer ni få se att skåpet är tomt!”
     Några enstaka människor i publiken klappade händerna stelt. Sammi gick fram och tillbaka över scenen, mumlade några påhittade ord och satte då och då fingrarna mot tinningarna. Till sist sa han åt mig att öppna dörrarna. Skåpet var tomt. Nu applåderade hela publiken. Några drog till och med efter andan. Småungarna lyfte upp sina mobiler för att knäppa bilder. Sammi log ut mot publiken och bugade medan jag sprang ner från scenen, tog fram en genomskinlig gammal pepparkaksburk och gick runt i folkmassan för att samla ihop pengarna. Det var egentligen den viktigaste delen av tricket.
     De två männen tjejen hade stått med skrattade, pratade med varandra på hetsig somaliska och spejade runt torget. Den lilla pojken stod bredvid dem och stortjöt. Hans ansikte var rödflammigt och stora tårar rullade nerför hans kinder. Han försökte springa upp på scenen, men de två männen höll fast honom. Skrattade ännu mer.

     Om du någonsin åkt tåg till Malmö från Stockholm vet du att det tar ganska lång tid från det att du kommer in i staden tills du faktiskt kommer fram till stationen. Längs den där sträckan av Ingenmansland brukar det stå några enstaka godsvagnar, nerklottrade lokomotiv och trasiga Öresundståg längs bangården. Vad du antagligen inte vet är att det längs samma sträcka också finns en rad övergivna tåggarage som sällan besöks. Som sällan märks överhuvudtaget. Ett av dessa garage hade Sammi och jag gjort till vårt hem. Vi hade till och med lagt vantarna på en gammal våningssäng, med tillhörande brunfläckiga madrasser, som vi släpat dit och byggt ihop. Någon hade ställt den utanför soptippens grindar. Det var bara att skruva isär den och ta den i bilen. Bilen parkerade vi förresten alltid på en industriparkering i närheten av järnvägen. Det var aldrig någon som undrade.
Hur hade vi ens råd att ha en bil? Det hade vi inte. Egentligen. Pengarna vi tjänade in efter våra uppträdanden räckte antingen till bensin eller mat. Aldrig både och. Det var en svår balansgång.
     När vi nu hjälptes åt att skjuta upp den tunga, rostiga garageporten så pass mycket att vi kunde åla oss in märkte vi att lokalen inte var tom. Längs ena väggen satt det en grupp svampfriserade, påpälsade ungdomar. Några viftade med tända cigaretter i händerna, några klunkade billigt rödvin direkt ur kartongen. De verkade vara mitt uppe i en hetsig diskussion om köttindustrins miljöpåverkan och tittade inte ens upp när vi gled in genom dörren. Sammi suckade och sparkade upp ett platt cigarettpaket som grott in sig i marken.
     ”Nej, men titta! Här sitter ni och smeker era jävla egon”, sa han.
     Svampfrillorna tittade upp mot honom och gapade. Någon lyckades till och med frammana en rökring genom sina särade läppar. Antagligen omedvetet.
     ”Akta er så ni inte blir alldeles för exalterade. Eller det här är kanske en slags intellektuell reform av Runka Bulle?”
     ”Eh, runka vad?”
     ”Försvinn!”
     Kanske var det den där mörka blicken som övertygade Svampfrillorna om att ta uppmaningen på allvar. Hur som helst skyndade de sig att fimpa sina cigaretter, samla ihop sina halvtomma tetrakartonger och springa ut genom dörren.
     Sammi gick fram till stället där de suttit, böjde sig ner och plockade upp de fimpar som fortfarande var långa nog för att vara rökbara. Tre stycken hittade han. Sedan plockade han fram en tändare ur byxfickan, räckte mig en av fimparna och satte sig ner. Min fimp räckte till kanske tre bloss, men den lena röken letade sig ändå ner i magen och dämpade lite av hungerkänslan. Det var vad jag intalade mig i alla fall.
     ”Ska bara gå och hämta nåt i bilen”, sa Sammi, när vi rökt klart. Sedan reste han sig upp, borstade bort dammet från byxorna och ålade sig ut genom porten. Jag nickade för mig själv, gick bort till våningssängen och klättrade upp till toppslafen. Madrassen var fuktig, magen kurrade och det var kallt. Ändå kan det inte ha tagit mer än tio minuter innan jag somnade.
     Några timmar senare vaknade jag till. Magen värkte, krampade och gjorde det obekvämt att sova på rygg. Jag vände mig, mycket försiktigt, åt sidan. Ändå svajade hela bygget till. Knakade. Gnisslade. En enstaka fjäder tryckte sig upp under madrasstyget och petade mig på höftbenet. Jag vände mig på rygg igen. Stora flagor av brun målarfärg hängde ner från det höga, välvda taket. Dallrade till i draget från fönstren. Jag böjde mig, så mycket jag vågade, över våningssängens räcke och tittade ner mot bottenslafen. Den var tom. Sammi hade tydligen inte gått och lagt sig än. Han brukade ha svårt att sova, så det var inte särskilt märkligt. Men, eftersom jag inte verkade kunna sova själv tassade jag nerför våningssängens stege och pressade mig genom den lilla öppningen i garageporten. Det var inte helt mörkt ute. Det blev det aldrig vid bangården. Röda stoppljus var strategiskt utplacerade på stolpar längs spåren.
     Utanför garaget fanns det ett litet plåtskjul, där jag visste att Sammi tyckte om att sitta när han ville vara för sig själv, så jag gick dit och drog upp den räfflade plåtdörren.
     Där satt han. Sammi. Med benen korsade över varandra, mitt på det lortiga sandgolvet. Bredvid honom låg en stor, turkos skinnväska. Ett ID-kort, en läppglanstub och några hopknycklade papperslappar låg utslängda över marken. Sammis gråstickade tröja var nerkletad med blod. En lång hudslamsa hängde ner från hans ena mungipa. Han förde handen mot munnen och drog tungan över ett finger i taget. Långsamt och metodiskt slickade han i sig blodresterna, som ett litet barn slickar i sig glassrester från fingrarna. Och jag, som vet hur blod smakar, ryggade tillbaka och stängde dörren. Som smutsiga nycklar. Smutsiga nycklar och järn. Men det handlar trots allt inte om smak, det vet jag. Det var längesen det handlade om smak. För Sammi handlar det om överlevnad.