Stackars lilla kärlek

Textuppgift 6, skriven som uppläsningstext. Uppgiften var att skriva om Romeo och Julia till nutid och diktform. Gick sådär. Är en cynisk fitta. (PS. Alla som läst Romeo och Julia vet att Romeos ex hette Rosalind... Rosaline.... Ja, hon hette i alla fall inte Rosalie. Kreativ frihet. Lev med det. DS.)

Om Romeo träffat Julia, på en fest nånstans, och jag fått se det,
Hade jag undrat om det verkligen var deras släkter som var problemet.
Om de inte ville avslöja vad de heter för de ville ha anonymiteten,
Till att älska varandras arketyper och inte realiteter.
Jag hade undrat om Romeo var infantil. Om han var pedofil.
Om han var känslomässigt instabil. Vad som hänt med Rosalie?

När jag senare läst om incidenten i någon tidningsnotis;
Det här med att Julia var död och att Romeo mördat sig själv och Paris,
Hade jag undrat om det var sant att döden är en kärleksmördare.
Om de genom att bevisa sin kärlek inte gjorde mer än att förstöra den.
Om släktena verkligen blev sams när de fick dödsbeskedet,
Eller om de ändå drog kniv nånstans där ingen kunde se det.

Nej, romantiken är nog för färgstark för den moderna världens blekhet.
Den målar utanför, vi innanför, fast ingen vet var linjen går helt.

Den är en tanke som vi förstår oss mindre och mindre på,
Utan att rationalisera och dra ner den på en världslig nivå.

Så, det är inte längre sant att ”ingen lidit så som Julia och hennes Romeo”,

Mer lider vi, stackarna som lever i en tid som är kvadrat och depressiv.

Och du, stackars lilla kärlek, du som var sagans motiv,
Stackars lilla kärlek, som fladdrat lättsamt in och ut ur våra liv.
Du som skrutinerats, obducerats, av ivriga fingrar ryckts sönder och delats,
Från början ända fram till slutet, som en vingklippt fjäril under lupen.
I sökan efter svaret på hur du gör vad du gör, när du bara gör.
Stackars lilla kärlek, du är ju alldeles förstörd.